Om Trä och träkol

Träkol är ett av de vanligaste fyndmaterialen vid arkeologiska utgrävningar. Att det är så beror dels på att kol har bildats i stor mängd genom de aktiviteter som människorna har bedrivit men också på att kol är så beständigt. Medan andra organiska föremål oftast har brutits ned så finns nästan alltid träkol kvar.

Veden innehåller en rad olika organiska och oorganiska föreningar. Om ett trästycke ligger på marken i lagom fuktighet så bryts det lätt ned av svampar och mikroorganismer. Förbränns veden i en öppen eld med god tillgång på syre avgår alla de organiska ämnena som koldioxid och vattenånga, kvar blir aska som i stort sett motsvarar de mineralämnen som trädet via rötterna tog upp ur marken på sin växtplats.

Om veden av någon anledning, t.ex. begränsad syretillgång, inte förbränns fullständigt så uppstår träkol. Träkolet är resistent mot nedbrytning av mikroorganismer men är ofta skört och känsligt för mekanisk nedbrytning.

Förkolning kan inträffa vid låga temperaturer, teoretiskt sett redan vid ca 130 grader. I praktiken krävs dock minst ca 260 grader för att påtagliga förändringar ska ske. Färgen ändras då över brunsvart till svart och diverse ångor och gaser avgår. Även om inga nya ämnen tillförs så förändras den kemiska sammansättningen under värmens inverkan.

Beroende på vilken temperatur och under hur lång tid kolet utsätts för denna temperatur så kommer det kemiska innehållet i kolet att variera. De kemiska föreningar som finns kvar har ett högt energiinnehåll men den är hårt bunden och svår att utnyttja. (Grillkol tänder man t.ex. lättast med en tändvätska vars energi inte är så hårt bunden utan kan antändas med en tändsticka)

Man skulle enkelt kunna uttrycka det som att det är med förkolad ved som med knäckemackan som ungarna slickat av messmöret på, det som återstår är så svårt att bryta ned att ingen är intresserad av det.

Det finns ibland en föreställning om att ved skulle kunna förkolnas av sig själv, utan upphettning. Det är fel.

Även om det sker en genomgripande kemisk förändring vid förkolning så ändras knappast cellstrukturen. Vid en vedartsanalys på träkol kan man i stort använda samma kriterier för att skilja arterna åt som vid analys av obränt trä.

Trä som bevarats genom att det leget i syrefattig miljö är i motsats till det spröda kolet ganska segt och plastiskt. Det kommer sig av att cellulosan har brutits ned och kvar finns andra ämnen som proteinet lignin. Ligninskelletet bibehåller cellstrukturen men är känsligt för uttorkning. Torkar gammalt vattendränkt trä skrumpanar det ihop som en torr svamp (som också saknar cellulosa och är uppbygd av protein).

Ved kan därför vara svårare att arbeta med vid vedartsanalys än träkol eftersom man måste hålla en lagom fuktighet på preparatet. Fukten i veden gör dessutom att mindre cellstrukturer blir svårare att se i mikroskopet.